Drömmen blir verklighet

Under den stora almen hade vi en liten sandhög och där lekte vårt barn på dagarna. En vårvinterdag stod jag där ensam och tittade och såg plötsligt, som i en vaken dröm, framför mig hur det springer barn och leker under almen. Nu kände och visste jag att vi skulle stanna på Fridhem och starta lekskola här i huset. Och Stefan sa, javisst!

 

Efter olika turer och vånda köpte vi ut våra grannar, efter att först erbjudit dem att ta över huset. Vi ville att de skulle fatta ett eget beslut och inte köra över dom med våra planer. Men det visade sig att de inte ville ta på sig allt arbete som skulle krävas och de flyttade till Nyhem.

​

​

Idéer om en lekskolan formas

Huset och lånen var våra och ekonomin fick väl ordna sig. Stefan arbetade som kypare och senare som invandrarlärare för de chilenska flyktingar som fanns här då. Jag arbetade som assistent på Backstugans dagis i Simrishamn. Karin hjälpte oss med sina kontakter från Stockholm och Anne Widmark (waldorfpedagog som startade utbildning av w.förskollärare) kom och höll ett offentligt föredrag i maj- 87 i Simrishamn.
 

Marken var beredd genom att föräldrar/lärare hade gått på kurs och studium hos pensionärerna Karin och Holger en längre tid. De hade önskat en lekskola men ingen av dem hade tagit något initiativ.  Ystad Allehanda kom hem till oss och fotade och skrev en artikel om planerna på en waldorfförskola. 

 

Marianne Mellquist skulle hjälpa oss. På sitt mycket omedelbara och spontana sätt sa hon att jag inte skulle oroa mig för allt som skulle göras. Hon hade alla leksaker jag behövde. Det fattades bara ett par flöjter!

Anne besökte även Fridhem och tyckte mycket om att vi skulle arbeta båda två. Den Faderliga och den Moderliga principen var alltid hennes tema. Hon erbjöd mig fortbildning på distanskursen till waldorfförskollärare i Norrköping på Ståthöga waldorfskola. Den började med en vecka sommaren -87 och pågick under flera år.

Som en god fe svängde hon sitt trollspö och gav oss stöd, inspiration, kunskaper och intresse genom åren. Liksom även hennes man Sverker, jurist som hjälpte oss med avtal och stadgar.

Tillfälligheter eller…

Socialchefens dotter Emma-Lisa var på Backstugans förskola där jag arbetat. Han kände till mig då vi ansökte om att få öppna lekskola. Flickan blev senare ett av barnen i den första gruppen. 

 

Man skall alltid lägga märke till dessa små tillfälligheter, för de är något annat. De är små kiselstenar som blinkar att vi är på rätt väg och får hjälp.

 

Det fanns politiker som inte var intresserade av pedagogiken men av enskilda initiativ. Med den starka visionen jag bar i mitt hjärta kunde inga käppar hindra hjulet att snurra på.

 

Närhelst något såg mörkt ut läste vi ”Tillitens bön.” Naturligtvis blev vi prövade, men det tillhör en del av uppgiften, vet vi nu. Jag praktiserade en tid under hösten på Waldorflekskolan ”Wärsta gård” i Stockholm och inandades waldorfpedagogik av bästa kvalité.

 

Skeptiker trodde inte att det skulle gå när vi förklarade hur det var tänkt.  LEKSKOLA PÅ LANDET?!  INTE ÖPPET TILL 7 PÅ KVÄLLEN?!  BARA ÄTA GRÖNSAKER?!

​

​

Goda utsikter för tillstånd

Vi kallades till ett möte med politikerna, de ville höra mer om vår förskola och se vilka vi var. Har aldrig varit så nervös och rädd. Ella Sjölin förstod vad vi ville ge barnen av lek och av att vara med vuxna som sysslar med” riktigt arbete-som på landet förr” sa hon. Jag tittade på hennes glada ansikte hela tiden. Det gjordes även en inspektion i vår stora vackra, men tomma ”lokal”, nuvarande Blåsippan.

 

Ulf P. hade vi träffat då vi köpte får. Hans dotter Emelie kom att bli ett bland barnen i den  första lekskolegruppen. När vi ännu levde i ovisshet om vi skulle få tillstånd eller ej, utbrast Ulf att om det inte blev nåt skulle han driva sina får genom stan i protest!

 

Kommunen, som hade ont om dagisplatser, gav vår Stiftelse (Modins, Marianne, Stefan, jag) tillstånd. De första föräldraledamöterna blev Catharina Retsler och Marie-Louise Koch.

 

Vi skrev avtal med kommunen om vad som skulle gälla. De bekostade anläggning av infiltrationsbädd och gav startbidrag. På den tiden rann allt avlopp ut i bäcken bakom huset och passerade bara ett litet galler. Villkoret för att få starta var att det blev redan i januari -88 och att det var minst 10 barn som skulle börja. 

​

​

Renoveringen färdigställs och den första barngruppen flyttar in!

Mina ”dagbarn”, som jag hade då, blev grunden till första gruppen. Bland de första barnen fanns vår Måns, Per Jönssons (som ägt gården) dotter Lykke, Emelie P, Emma L, Peter H, Isabelle K, Kristin G, Emma-Lisa G, Ida O, och Mikael A.

Stefan och jag slet dygnet runt hela hösten, med målning och allt praktiskt som måste göras. Min mamma var ett stort entusiastiskt stöd. Hon kände en smålandssnickare som gjorde alla bord och bänkar, körde ner och satte ihop. Vi fick hjälp av kunniga i konsten att lasera väggar. Stora salen målades i lager, på lager, på lager. Om ni tittar bakom elementen i salen kan ni se rester av den dystra gamla gröna färgen.

 

Vi hittade ett stort klädskåp på vinden som vi monterade ner, och satte upp i salen. Vi möblerade med det vi hade, sydde och färgade gardiner. Det stora huset eldade vi med ved (som vi kapade och klöv) och med solfångare på taket.

 

Vi hade får, kaniner, höns, odlingar och ett litet växthus för lekskolans barn. Vi skötte hela lekskolan själva då den startat 11 januari 1988. Arbetade med barnen till kl. 16.00 och sedan allt annat praktiskt, inköp, ekonomi och bokföring.

​

​

En ny gemenskap

Waldorfpedagogik var då okänt här och att föräldrar skulle hjälpa till med det praktiska var inte självklart. Det fanns ju bara kommunala daghem och dagmammor. Så småningom blev det självklart att städa och måla, tvätta…  

 

Att vi arbetade tillsammans skapade gemenskap och barnen mådde bra av de vuxnas engagemang och omsorg om deras lekskola. Så även vi. Det är ett speciellt arbete att bygga upp en barngrupp och att visa vad det går ut på.

 

Stefan och jag var tacksamma över att beslut och handling var ett och att vi kände varandra så väl. Vi delade visioner. Och även stress, trötthet och förtvivlan utan att det brast. Stefan var kock och höll i ekonomin. Jag hade hand om barnen och allt som hör till en lekskola. Vi hade så roligt och allt var en virvel av möjligheter och entusiasm. Men Måns undrade vem den där ” Kommunen var som vi alltid pratade om.”
 

De första föräldrarna hade stort mod som vågade välja det annorlunda och vi byggde upp rutiner med arbetshelger mm. Det var nytt och efter första lördagen då vi arbetat tillsammans med att sätta upp plank runt lekgården sa en förälder till Stefan: Nu när jag har varit här och hjälpt dig, kommer väl du hem till mig och hjälper till? 

 

Vi hade föräldramöten och mycket fick förklaras och blev förstått. Annat kanske inte. Till slut växer en kultur fram bland barnen i lek och att lära sig livet i lekskolan och även hos föräldrarna.

 

Det var inte så många kontroller och regler för allt som nu. Vi hade stor frihet. Allt gjordes för hand i köket. Ingen diskmaskin, inte ens en elvisp. Barnen skulle inte stressas av oväsen från maskiner. Det var, och är välgörande för barn att uppleva vad vi vuxna gör med våra händer. Inspirerar till lek. Ingen brådska fanns då vi bara var 10 barn och två vuxna som skulle ha mat. Barnen kunde hjälpa till i godan ro.

 

De första barnen var inte heller vana vid vegetarisk mat så köksarbetet gjorde dom intresserade att smaka. Senare när skolan startat med 10 barn lagade Lisa Nyström mat till skolbarnen en gång i veckan. De andra dagarna turades föräldrarna om att lämna mat på morgonen. Det hände att föräldrar glömde, då ringde Stefan och vi fick laga så det skulle räcka till skolbarnen.

​

I bygden fanns otrolig variation av fördomar. En praktikant som kom bad om ursäkt för att hon inte hade några ullsockor. Man trodde också att barnen satt på bordet och åt med fingrarna, berättade hon.

​

​

Lekskolan växer

Jag blev inbjuden till kommunens förskolor för att berätta och det var roligt att de var intresserade. Så småningom kom fler barn till och det blev dags att starta ännu en grupp i huset. Nu kastade vi oss ut i det okända igen. Den nya barngruppen skulle få vår lägenhet (Vitsippan) och vi skulle bygga två lägenheter på den oinredda vinden. En till oss och en till vår nya medarbetare. 

​

Snickaren var oerfaren men billig. En förutsättning då vi tagit privata lån för ombyggnaden. Han slarvade inte, tvärtom, så därför blev det rejält försenat. Då jag lackade sista golvet rapporterades i radion att Berlinmuren fallit, nov-89.

Sen flyttade vi in.

 

​

Sophiaskolan blir till

Vår nya medarbetare Louise Colding, Waldorfförskollärare i Lund, träffade vi på ett möte för w.förskollärare på Fridhem. Vi sökte en pedagog som hade erfarenhet och var intresserad av Fridhems praktiska arbetssätt med trädgård och djur. Hon kunde tänka sig att flytta från Lund till Österlen med häst och dotter Mirja, nyss slutat i 1:an. På villkor att det startade en waldorfskola i Simrishamn.

 

Något även föräldrar på lekskolan frågat efter då en del av barnen snart skulle börja skolan. Så blev det. Sommaren -89 flyttade så Louise hit och Sophiaskolans klass 1-2-3:a startades i augusti tillsammans med Stefan, i Rörums gamla skola - numera det privata köket i creperian! 
 

​

Mycket att stå i med lekskola i hela huset

Snart blev vi allt fler barn, barngrupper, föräldrar och medarbetare. Mycket hände som brukar hända mellan kraftfulla människor i våra verksamheter. Vi arbetade med pionjärkrafter alltför länge allihop under de första åren. Problem föll som furor framför våra fötter och tog all kraft. Vi orkade inte med situationen att vara ansvariga för både lekskolan och huset längre. 

 

Februari -91 erbjöd vi Stiftelsen Fridhems Barnstuga att köpa fastigheten till självkostnadspris och ansenligt under marknadspriset, men man ville inte ta det ansvaret. Susan B, som då var kultursekreterare i Simrishamns kommun, med familj köpte huset -92, med villkoret att Fridhems Barnstuga skulle fortsätta att vara hyresgäst.

​

​

En oväntad uppsägning..

Så plötsligt var Fridhems hyreskontrakt uppsagt. Louise, barnledig men styrelseledamot, råkade få reda på uppsägningen och meddelade hyresvärden att det var ett beslut som tagits av några få i styrelsen och att även föräldrarna var ovetande. 

 

Till slut samlades några föräldrar för att reda upp det hela. De få drivande i styrelsen avgick i februari-95, då de inte hade något stöd, och slutade sina tjänster till sommaren.

Fler småbarn står i kö och Fridhem har inte plats för fler småbarnsgrupper. Skulle vi bygga ny lekskola vid Sophiaskolan? Tankarna på ett gemensamt kök som skulle spara in kostnader för en kock lockade, och vi kunde få plats med två småbarnsgrupper till...

 

Vi tog flera månader på oss för att planera och tänka igenom beslutet. Tillslut insåg vi att vi skulle få det trångt och trist utomhus. Ingen bäck och stoj från skolgården. Det skulle bli dyrt att bygga som vi verkligen önskade och inte tvingas kompromissa. Och egentligen var ju Fridhem en underbar plats.

​

​

Nya tider - nytt namn

Annelie Heimersson som småbarnsfröken tar initiativ att bygga Lillstugan -2001 och  senare bygger vi även Videungen då efterfrågan är störst på platser för de små barnen.

 

Waldorfförskolorna växer på alla håll. Lisa slutar för att starta Baskemölla Barnstuga och sedan Annelie som startar Näbbe Barnstuga.

 

Catharina Retsler kommer in i bilden efter att ha varit med i Stiftelsens första skede. Med sina barn nu stora kan hon träda in som w.förskollärare 2002. Vi ombildar Stiftelsen 2008 till en modernare och mer lättarbetad form. 

 

För att alla ska vara kunniga i styrelsearbetet beslutades att alla skulle vara med i styrelsen för Medarbetarföreningen. Med ny form följde nytt namn, Fridhems Barnträdgård.

 

Nya EU-krav och båda köken byggs om. Laga mat på vedspis kan vi glömma eller att barnen står med diskbaljor i trädgården och hjälper till som det var förr. Men det blev fint och bra och behövdes.

Nya pedagoger har kommit till och tagit vid på ett självklart sätt. 26 års barnlek och årstidsfester sitter i väggarna och waldorfpedagogiken känns fortfarande helt rätt.

 

Nu kommer generationsskiftet. Alla de gamla stiftarna som varit lekskolans ”faddrar” har under de sista åren avlidit och Stefan och jag var nu de ”gamle” som varligt, frivilligt men obevekligt intog en plats i periferin, med att stötta och lära ut. 

 

Vi avslutade med en uppgift vi orkade med som eftermiddagspersonal, vikarie och kanslist. Det var en förmån att kunna vara kvar utan att behöva arbeta med reservkrafter.

 

Jag tror att alla som arbetar här känner sig trygga med varandra då alla är rotade i trakten sedan många år och har gemensamma erfarenheter av förskolan och skolan. 

 

De första barnen som började på Fridhem som 4 -åringar fyller i år 30 (2014).. Det ger perspektiv på allt som hänt. Vi är mycket tacksamma över att ha mött så många människor och alla era barn. Och alla medarbetare. Det har gett oss glädje och utmaningar och fått oss att växa. Att få utvecklas som waldorfpedagog genom medveten närvaro i mötet med barnen varje dag och varje stund var en gåva. Vi är glada att de barn vi senare mött som skolbarn eller vuxna har goda minnen av sin tid på Fridhem.

Här slutar vår berättelse. Men alla ni andra bär den gemensamt vidare.

Eva och Stefan